våra vardagsrum

-Nejmen välkommen!
-Så roligt att du kommer på besök, det var ju så längesen sist! Hur är det med dig? Vad tänker du på idag?

Så slår vi oss ner i soffan med varsin kopp te. Knappt hinner vi börja på en mening innan vi redan pratar om nästa sak. Orden snubblar på varann då vi vill hinna prata om allt på den stund vi träffas.

-Åh, jag ser att du har ny gardiner! VAR har du hittat det tyget? Och ljuslyktorna passar ju perfekt till!
- Och den tröjan, den måste ju nyss ha köpt också, den passar ju dej superbra!
-Förresten, har du färgat håret...?

Vardagliga småsaker och viktiga hjärtesaker får plats då vi träffas och hinner se varandra.
Då mörkret börjat smyga sig på och det är dags att tända myslamporna i hallens fönster, säger vi hejdå för denna kväll.

I vårt vardagsrum.

Idag gör jag nånting annat.
Jag hinner hälsa på ett hus som renoveras, höra de senaste historierna från småbarnsmamman, se vännens nya loppisfynd, förundras över alla tapetval som ska göras till nya hus, få inspiration till att sticka, virka och sy...

Utan att en enda gång öppna munnen för att säga ett ord.
Utan att en enda gång möta en människas blick.
Utan att en enda gång få möta en annans själ.

För det vardagsrum där vi tidigare träffades över en kopp te har bytts ut mot otaliga andra vardagsrum, kök, lekrum och villor.
Vårt vardagsrum har blivit en öppen plats för vem som helst att kika in och kommentera.
Men inte får vi träffas och se varandra.

SE varandra.
Vi behöver det.

Jag är fullkomligt övertygad om att den plats bloggen har idag,
aldrig nånsin kan fylla det behov vi egentligen har;
att bli sedda.
På riktigt sedda.