boa

Plötsligt blev jag upprörd.
Det hör väl till såhär dagarna innan, att humöret åker lite dit det vill.
Men nu iallafall började jag tänka på ordet, eller snarare handlingen, "att boa", som man förväntas göra inför sin älskade bebis ankomst.

När man närmar sig slutet på graviditeten förväntas det nästan att man ska känna en otrolig lust att pyssla, städa, fixa och pynta inför den lillas ankomst.
Det finns liksom något rosaskimrande vackert över viljan att ställa iordning hemmet för en till familjemedlem.

Visst finns det ju en vilja och en lust att göra massa saker i hemmet. Vad skulle annars vara normalt? När som helst kommer det att dyka upp en till i familjen, och man har ju "inget annat val" än att ställa iordning.
Det gör man ju för vilka gäster som helst! Speciellt om de ska stanna en längre tid!

Så visst måste man förbereda sig själv och sitt hem för en liten familjemedlem till. För den som anländer kommer inte att kunna använda mycket av det som redan finns, man "måste" införskaffa nytt - i lämplig storlek.
Allt från kläder och sängkläder till sovplats som säng och vagn.

Och ja, jag har fixat kläder, tvättat kläder, köpt saker och ställt i ordning; för att jag vill och för att det behövs.

Men jag är anti-boandet iallafall. Jag är anti "ååh, har du börjat boa" med silkeslen röst och rosaskimmer i ögonen.
Jag är alldeles för praktisk för att se förberedelserna i hemmet som en skön känsla och mysig period i livet.

Men nog vill jag ha tvättstugan fixad klar (mest för att ha det enklare sen) och varmvatten som räcker längre än en dusch (mest för att jag hatar att inte kunna ta den tid i duschen som jag vill) och städat; helst båda dammsugat och torkat golv - men vissa saker skulle jag önska ha i ordning vem som än skulle komma att bo i vårt hus.