Men eftersom alla skulle säga Walle med finlandssvenskt uttal så heter han fortfarande Wille.. Wille den bortsprungna stod alltså på trappan efter läggdags (för mej, tur att O ännu var uppe).
Och katterna, de två små söta, har återgått till sitt fräsande och jagande efter varandra.
Kan någon berätta för mig vad som egentligen händer i dessa katterns hjärna? Då Wille är borta är Maja och Tosca de mest älskvärda mor och dotter. De sover tillsammans, de slickar varandra, är lugna och fina precis som normala katter.
Då Wille, den stora frassen, finns i huset är de som katt och råtta. De är nyfikna på Wille, sneglar och smyger sig på att nosa på honom då han sover. Livrädda förstås då han försöker göra närmanden själv...
Mot varandra är de fräsiga och hoppiga och rädda och på helspänn.
Oooo, dessa katter.
Om någon vill ha en frass så ger vi bort honom.
För vi tycker alldeles för mycket om Tosca och Maja för att klara av att se att de mår dåligt...
The three of them.
Jag ber hemskt mycket om ursäkt för röran i rummet.
Vi skyller på att...att....att.....
Att vi ska måla taket. I sovrummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar