När man plöstligt spenderar en dag med någon som kommit till ett nytt land och flytt sitt gamla,
när man lyssnar till någon som pratar med kärlek om sin familj långt borta,
när man inser att man sitter på ett jobb som andra skulle ge mycket för att ha
- då blir ens egen värld så liten och ynklig.
Då blir ens egna bekymmer små
och de stora som ligger hos den andra vill man bara lösa.
Man vill hitta någon som kan sköta ett barn,
tvinga sin chef att anställa fler folk,
bjuda hem för att ge nya vänner,
och öppna sitt hjärta för människor som behöver.
Fast jag inte kan göra mycket
så kan jag göra något stort.
Jag knäpper mina händer och ber.
Ber till en Gud som är stor nog att förstå
och stor nog till att svara.
Tänk att vi som är så små kan få vara med och göra något så stort. :)
SvaraRadera